Hjälp mig, jag förstår vad som händer!

Det är en stor kväll i kväll.
Tidigare i dag var det en nästan lika stor dag i dag som det är en stor kväll i kväll.
Lysande inledning på det jag ska prata om härnäst.

Man brukar dela in varje dygn i olika faser som är olika långa. Ett dygn börjar 00.00 och då är det natt.
Natten är olika lång, beroende på om du är en missanpassad bridge-kärring på 85 bast eller en slömalen tonårsrebell som skolkar från högstadiegymnastiken på tisdag morgon.
Om man räknar vad alla människor tycker är natt och försöker få fram ett genomsnitt, så skulle man väl anta att natten utspelar sig mellan ungefär 00.00 fram till klockan 06.00.
Därefter kommer morgonen, och den är ju lite knepig. Enligt mina inte alltför ingående efterforskningar på de olika dygnsperioderna så har jag kommit fram till att morgonen utspelar sig mellan 06.00 och 09.00.
Efter klockan 9 kommer pensionärernas favorittid, förmiddagen och allt vad den innebär.
Under förmiddagen kan man spela tennis, fika, äta bullar, dricka kaffe, åka wakeboard och snorta koks.

Vart går då den fina gränsen mellan förmiddag och lunch?
Jo, vid klockan 11.30 och den pågår i stabilt tempo, det vill säga 60 sekunder/minut, fram till klockan 14.00. Därefter börjar eftermiddagen och den, mina damer och herrar, är trist som fan.
Då längtar man hem från jobbet, det är den tiden på dagen då det visas skitprogram som "Sunset Beach" och "Ordjakten" på TV samt ändlösa repriser av The Simpsons.
Eftermiddagen tar så småningom slut, runt klockan aderton, det vill säga 18.00. Då blir det kväll.
Om man vill kan man kalla kvällen för morgon, för att göra det lättare för folk som bor t.ex. i Puerto Rico och som inte delar samma tidszon. Kvällen rullar på fram till natten, alltså vid 00.00 och så går det runt, runt, runt i all evighet.


Steget från olika klockslag till vad som egentligen händer när man "puttar" omkull någonting är ju inte särskilt långt, därför ska vi nu prata lite om fysikens lagar.

Fysik är ett rätt knepigt ämne, det förklarar hur ljud fungerar, varför man inte kan kasta ner trappan i ens trapphus nerför trapporna i samma trapphus och vad en molekyl är.
Man måste vara hyfsat intelligent för att syssla med fysik, det är liksom inga baka-bullar-och-hoppas-på-ett-bra-resultat-fasoner det handlar om. För att fysik ska fungera krävs det att man har papper och penna och en livlig fantasi, samt inget bättre för sig.
Nu undrar alla naturligtvis om min kunskap i fysik räcker så pass långt att jag kan fortsätta skriva mer om det, och då är svaret nej.



Det finns säkert en del av er där ute som inte är så trygga i er själva och har en något vanskapt verklighetsuppfattning och avundas många av de kändisar som antingen förgyller eller förpestar vårat samhälle. För er ska jag tillägna några rader om just ämnet kändisar.
Att vara kändis är säkert ganska jobbigt, beroende på om man vill vara känd eller inte.
Det kan vara jobbigt att vara kändis om folk känner igen en vart man än går, fast man inte vill bli igenkänd, utan bara kunna gå en fin promenad med ens lilla dammludna Bischon Frisé och inte behöva oroa sig för att det dyker upp bilder i Hänt Extra på en när man är klädd i mysbyxor och hawaii-skjorta.
Det kan också vara lite störigt att vara kändis och ingen känner igen en, fast man så gärna vill få den där bekräftelsen från någon enfaldig brudhalva som spenderar hela återbäringen på att försöka ragga upp någon nyrik ryss på Cöte d'Azur varenda sommar.

Det finns alla möjliga kändisar.
Det finns dom som förtjänar kändisskapet och bär upp det med värdighet (se Leonard Cohen).
Det finns också dom som inte förtjänar att vara kända och som beter sig som tvångsretarderade mockfjärdsnötter så fort det finns en journalist i närheten (se Robinson-Robban).

            ´      Leonard Cohen, en värdig kändis.

                              Robinson-robban, en nöt.



Jag skulle vilja försöka förklara vart gränserna mellan A-B och C-kändis går.
För att göra det mycket enklare så ska jag skriva några krav som krävs för att kunna dela in folk i de olika kategorierna.


För att bli en C-kändis krävs följande:
1. Du ska ha medverkat i en dokusåpa eller jobbat som dörrvakt på något hak på Stureplan.
2. Du ska utnyttja dit kändisskap till max för att komma före i t.ex. kön på McDonalds.
3. Du ska ha en hemsida eller skriva blogg.

                                Fadde Darwich & Linda Rosing, C-kändisar.


För att bli en B-kändis krävs följande:
1. Du har haft turen/oturen att vara på rätt/fel plats vid rätt/fel tillfälle.
2. Du ska ha roliga glasögon.
3. Om folk fick välja skulle dom helst inte veta mer om dig än vad dom redan vet.

                   Eric Amarillo, B-kändis.

För att bli en A-kändis krävs följande:
1. Talang, en bra idé eller jävligt mycket stålar.
2. Folk kommer prata om dom framgångar du åstadkommit hitintills om 30 år.
3. Du ska jobba fast du inte behöver.

                               Per, en A-kändis.





Nu vet ni hur det fungerar!


Jag vill avsluta med att citera den store Leonard Cohen.

"Dance me to your beauty with a burning violin 

Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in 

Lift me like an olive branch and be my homeward dove 

Dance me to the end of love"

Adjö.